Signeringsturné: Första stoppet Jönköping

Efter att ha träffat på varandra på olika event under året och konstaterat att vi verkar inom ungefär samma geografiska område och litterära genre, bestämde Tess och jag att vi borde hitta på något ihop. Under hösten knåpade vi ihop ett litet sött signeringspaket som vi presenterade för ett gäng bokhandlare och i dag var det äntligen dags för den första presentöppningen, hos Fiction Prescription i Jönköping.

Det var mycket folk i rörelse i centrum och en stadig ström besökare i butiken. Det blev många roliga, intressanta och trevliga samtal, till och med en pitch över Facetime. Ett smart om än oväntat sätt att lösa det på, så det kan jag tänka mig att göra fler gånger.

Vi kände oss också rejält ompysslade som fick komma till ett färdigdukat bokbord och det var omöjligt att inte ta tillfället i akt och gå några varv bland hyllorna för att hinna titta på - om inte allt i butiken - så i varje fall det mesta!

Ett stort och varmt tack till alla som pratade böcker med oss, och förstås till butiken för att vi fick hälsa på! För er som missade oss, eller som behövde lite längre betänketid, finns böckerna kvar i butiken.

Bakom kulisserna

Dagen började helt okej, alltså för att vara "nejnejnej"-kallt utanför täcket och "bara en månad till"-trött, var det ändå ganska lätt att komma upp och igång. Jag hade ju både trevlig författarkollega och signeringen att se fram emot, så jag lyckades till och med komma i väg ungefär som planerat. (Tack, tack. Förstår att det applåderas här.)

Till saken hör att jag lånade makens bil. Han lyssnar inte på radio, så den var avstängd när jag började köra och jag passade på att roa mig själv med att testa akustiken ombord på det vägburna rymdskeppet. Så det dröjde ett tag innan jag tryckte igång den och vid det laget befann sig radion i brus. Så jag bad den hoppa fram till whatever, och den skuttade tjänstvilligt till Mix Megapol. Och WHAM! Där hamnade jag i Whamhalla med mina redan fallna. Men okej, med det ur världen var det lika bra att marinera öronen i julsånger för att komma i adventsstämning. Vi rullade vidare och jag gjorde upp en plan för var jag skulle parkera och hur jag skulle ta mig dit. Allt gick skitsmidigt, tills någon trafiktomte varit och pillat på den där överjävliga Museirondellen och jag för första gången på flera år missade avfarten. Bestämde mig för att det är nyttigt att gå och vägrade åka runt för ett nytt försök, så utgångspunkten fick bli mina gamla studenthoods. Parkerade, och tog mig ut i friska luften.

Jag visste att jag inte var klädd för någon polarvinter, men det var SJUKT kallt! Och det enda som var öppet var en matbutik. Tog mig dit och funderade på att ringa efter en hundsläde eller nåt för att inte frysa ihjäl på vägen till gågatan. Hoppades att jag skulle hålla mig kvar inomhus länge nog för att fler ställen skulle hinna öppna så jag kunde smita in och tina längs vägen. Började med att gå tillbaka till P-huset, och jag säger inte att jag vet vad jag såg, men intill min bil stod en annan med immiga rutor och tomtefar höll på att dra på sig täckbyxorna och tomtemor kämpade med sin överrock ...

Med nya trauman i bagaget muntrade jag upp mig själv med att lova mig lunch på bästa salladsbaren och middag på gamla favvopizzerian. Men det visade sig att båda ställena har stängt, för gott!

Något nedslagen, och vid det laget lite hungrig, passerade jag en mysig kontshantverksbutik som just höll på att slå upp portarna för dagen. Varmt, tänkte jag. Trevliga butiksbiträden. Och som sagt mysigt. Det visade sig att butiken drivs av ett helt gäng lokala hantverkare verksamma inom vitt skilda områden. Det fanns allt från keramik och garn till läder och silver, vilket så klart imponerade stort på något förhärdad nätverksivrare.

Jag lyckades hitta något att äta och när jag återvände till bilen för boklådan fanns det inget läskigare än halkvåta golv.

Det var verkligen jätteroligt att få komma ut på signering i butik igen, och jag är så glad att ha hittat Tess att få dela upplevelsen med. Och jag är riktigt glad att Fiction Prescription slagit upp portarna i min gamla hemtrakt. Det var helt magiskt att få se hur besökare i alla åldrar lockades till än det ena och än det andra. Jag hoppas verkligen att vi får tillfälle att komma tillbaka!

Efter att ha packat ihop för den här gången och sagt hejdå var det bara att trassla sig ut ur stan till tonerna av mer julmusik. Bilradion får som sagt väldigt sällan vara aktiv, så när den väl får chansen vill den välja kanal. Vi gillar olika radiokanaler. Men den vinner eftersom jag inte står ut med skrapskrapskarp. Så det blev mer julmusik. Bilen var glad. Jag började överväga att kanske ändå byta till den andra radiokanalen, men den brukar vara så "syntax error i hjärnan"-pratig. Vi kom ut på motorvägen och fickt upp farten. Radion spelade So this is Christmas och det började krypa under skinnet. Lagom till att barnkören klämde i på refrängen och kommit till "let's hope it's a good one, without any" blev jag omkörd av en bil med regplåten FER.

Jag bytte radiokanal.

Hjärnan stängde ner.

Jag tror att jag helt enkelt respawnade hemma med en flaska julmust och en påse skolkritor.

Skrivarcirkel: Inspiration

Okej, du vill skriva men du kanske inte vet vad. Eller kanske har du en idé, men när du väl har berättat den har du bara fått ihop ett par sidor, och sen då?

Var kommer idéerna ifrån och hur hittar du fler?

När jag var ny på skrivande och började försöka lära mig branschen fanns det ett forum där medlemmarna flitigt diskuterade allt mellan himmel och jord, stundtals även skrivandet. Där kunde det dyka upp uppmuntrande inlägg som att inget är nytt under solen, allt har redan skrivits både framlänges och baklänges. Och en hel del förespråkade att gräva där man står. Det kan tolkas (och menades troligtvis) bokstavligt som att man bara ska skriva om sådant man känner till och som berör ens eget liv. Det kan ju förstås tyckas lite tråkigt, särskilt om man ser på litteratur som en verklighetsflykt.

Eller om man tänker sig skriva något annat än diskbänksrealistisk fantasy om en servitris som drömmer om livet på scen men lever på minilön och ägnar arbetsdagarna åt att ta beställningar på mat som knappas fram i den tjuriga (men i grunden omtänksamma) molekylärmaskinen och servera de hastigt lunchande utomjordingarna.

Och med det sagt, är "gräv där du står", i en mer abstrakt mening, ett av de bästa råd som finns.

Sätt genast igång och gräv i dina egna upplevelser, tankar, minnen, känslor och drömmar!

Och när du har fångat dem kan du bryta sönder, vända och vrida på dem. Sedan sätter du ihop dem till något helt nytt. När du är färdig med alla fragment behöver det inte ens handla om dig längre.

Låt dig inte stoppas av inre tvivel i stil med "men jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att ..."

Jag läste en artikel om en kvinna som överlevt koncentrationsläger och intervjuaren kommenterade hennes berättelse med just "jag kan inte ens föreställa mig vad du gått igenom".

Kvinnan svarade enkelt att "det kan du visst: har du kanske inte någon gång varit riktigt hungrig, rädd eller frusen?"

Om du skriver dagbok kanske du redan har ett referensbibliotek färdigt att bläddra i. Om du inte skriver ner något regelbundet kan det i alla fall vara värt att skriva ner tankar och känslor som dyker upp i mer extraordinära situationer. Du behöver inte ha dem färdiganalyserade på en gång, det kan vara mer värdefullt att återfinna dem i sin råa ocensurerade form.

Det kan förstås ta emot att vara alltför självutlämnande, men om du plockar lite här och lite där går det att skapa något helt nytt och träffande genom att ta känslorna från när bästisen flyttade och blanda dem med att hamstern dog och dina föräldrar kom hem med en lillebror istället för en cykel.

Men för de flesta av oss behöver inspirationen också komma från fler håll än en själv. Hitta den i musk, en tavla, andras berättelser eller i ett tjuvlyssnat samtal. Hemligheten är helt enkelt att den stora Inspirationen finns där ute, någonstans, hela tiden. Kanske i formen av ett krokigt träd i parken, eller i en lång kedja av associationer.

Skrivarcirkel: Vad är dåligt?

Det kan vara svårt att sätta fingret på vad vi tycker om med en berättelse. Kanske är det språket, miljön, historien som sådan eller en karaktär vi sympatiserar med. Kanske helheten. Och att berättelsen kom till oss just när vi var mottagliga för den.

Ibland kan det vara lättare att vara en renodlad kritiker och tycka illa om allt med berättelsen. Men ändå inte kunna formulera vad det är som gör berättelsen dålig. Det kan vara berättarstilen, genren, handlingen, karaktärerna eller i värsta fall att läsaren bara var på fel humör.

Så, låt oss tillsammans försöka bena ut vad som gör en berättelse dålig!

För om vi inte har klart för oss vad det är som gör att berättelse inte funkar, blir det också svårare att upptäcka och reda ut alla fnurror på de röda trådarna i den egna berättelsen.

Format

När jag läste till sjuksköterska skrev jag en gång en inlämningsuppgift på rim. Det var inte meningen, men vi skulle skriva två sidor om vad-det-nu-var och halvvägs in hade det bara råkat bli så. Och då kunde jag ju inte sluta. Men låt mig bara säga att om det händer dig, redigera om så fort som möjligt!

Hur som helst, poängen är att mottagaren kommer att ha vissa förväntingar på berättelsen beroende på om det ska bli en diktsamling, roman, novell, ljudbok, chattroman, teater, serietidning, radioteater eller vad det nu kan vara. Det är en sak att vara lekfull, men om du är det utanför berättelsens ramverk riskerar du att få en panel lärare som sitter och fnyser åt dig och sedan får du göra om.

Okej, kanske inte.

Men om du skickar in en berättelse i fel format till ett förlag eller ett produktionsbolag riskerar du att det hamnar oläst i skräpkorgen.

Genre

En genre är som berättelsens etikett, du får gärna utforma din egen, men du måste leverera enligt vad du lovar. Skriver du en psykologisk thriller, deckare, romance eller science fiction finns det vissa strukturer eller teman som bör respekteras. Om du inte redan har fått kläm på dem genom att du själv är ett fan av genren är det klokt att utbilda dig innan du kastar dig ut i det okända. Tänk så här: om du vill ha sylt på gröten vill du inte råka hälla ut en burk inlagd gurka över frukosten bara för att det står äppelmos på etiketten. En läsare kan alltså bli väldigt avigt inställd om du inte levererar någorlunda inom förväntningarna.

Men kanske kan du servera gröten med jordgubbsmos eller krydda äppelmoset på ditt eget sätt och få till en succé med hint av saffran eller lingon, eller kanske en skvätt cognac.

Här vill jag också passa på att flagga för min egen favoritgenre, som läsare och författare: fantastiken. Det är egentligen ett paraplybegrepp som täcker in fantasy, skräck, science fiction, magisk realism och den typen av genrer. Men det magiska med genren är just lösgodiskonceptet där det går att blanda både inom och utom subgenrena. Vad sägs till exempel om en historisk deckare i ett victorianskt samhälle där kontakt med månbaser är vardagsmat? Jag vet inte om just den boken är utgiven ännu, men det skulle inte förvåna mig.

Språk

Okej, det här kommer bli ett långt stycke. Jag ber om ursäkt för att jag inte beklagar det.

Det kan tyckas självklart, men bestäm dig först för vilket språk du vill skriva på och håll dig sedan till det. Det är inget fel i sig att strössla texten med låneord eller citat på andra språk, men skriv inte vissa delar på ett språk och andra delar på något annat. Och välj helst ett språk du behärskar tillräckligt väl för att kunna få fram din berättelse.

Men om du kan fler språk än ett, kan du gärna använda dig av de olika spåkbilderna för att uppfinna nya sätt att betrakta världen genom på det valda språket. Undvik att gå så långt att det blir "svengelska" eller motsvaranade, men använd gärna idiom eller uttryck från ett annat språk som inspiration för att uttrycka dig på ett nytt och oväntat sätt.

Förutom berättarens egen språkliga förmåga måste språket också anpassas efter genren, perspektivet och målgruppen. En berättelse för barn ska inte kännas akademisk och en berättelse för vuxna bör inte kännas barnslig, om det nu inte är meningen för att huvudpersonen är ett barn som vänder sig till den vuxna världen. Men ingen vill ta till sig en berättelse som är förpackad på ett sätt som fördummar. Och det är svårt att ta till sig en berättelse förmedlad i tystnad eller dunkel. Skriv inte krångligare än det behöver vara, och även om du vill berätta allt i minsta detalj måste något lämnas till läsarens fantasi - bara inte så mycket att det blir svårt att hänga med.

Det finns i och för sig inget som hindrar att du skriver på talspråk eller till och med på dialekt, men var medveten om att det kan bli svårläst och kanske till och med stänga ute dem som inte förstår. Det kan förstås finnas en poäng i det, att skapa en berättelse som är tänkt för ett visst "oss". Men vare sig språket är talat eller skrivet, behöver det bli rätt. Är det verkligen så personerna pratar eller är det verkligen så det skrivs? Kan du skillnaderna mellan de/dem/dom och har du koll på skiljetecknen?

En annan viktig språkfråga är överanvändandet av vissa ord och uttryck, somliga kallar det skräpord respektive klyschor. Ett vanligt skräpord är "så", det är till och med så vanligt att det ibland kallas för att "såsa". Du hittar skräporden genom att läsa igenom texten utan dem och komma fram till att de egentligen inte tillförde något. Klychorna är saker folk gör en miljon gånger i böcker, men typ aldrig på riktigt. Det kan vara saker som att se på någonunder lugg, bita sig i läppen eller vakna med ett ryck. Givetvis händer det att sånt inträffar i en berättelse och att det kan vara befogat att ha med det, men testa att formulera det på annat sätt eller använd formuleringarna så sparsmakat det bara går.

Nära sammanflätat med språket är diskussionen om att som berättare "hitta sin egen röst". För egen del skulle jag säga att det absolut finns författare som har hittat den. Det går att redan efter ett par stycken säga att det måste vara den eller den som skrivit detta, för att allt låter mer eller mindre likadant. Om det är något att eftersträva, var så god. Men jag tror att det blir roligare att skriva många berättelser och större personlig utveckling om författaren istället strävar efter att hitta berättelsens röst. Så länge det är du som skriver kommer det ändå finnas en viss ton av dig i rösten, eftersom den oavsett hur mycket tid, kraft, research och möda du lägger ner alltid kommer att begränsas av din förmåga att kliva ut ur dig själv och in i berättelsen. Och rösten påverkas av hur lång tid det tar att skriva, om du tar långa uppehåll eller om du "fuskar" och hoppar fram och tillbaka mellan olika delar av berättelsen.

Perspektiv

En berättelse behöver ha ett eller flera perspektiv, det vill säga en utgångspunkt helt enkelt. Perspektivet ska ge läsaren svar på frågorna vem/vilka engagerar jag mig i och varför ska jag göra det? Det går att berätta utifrån, så att läsaren hela tiden har lite mer kunskap om vad som händer än vad huvudpersonen har, eller också kan perspektivet följa huvudpersonerna riktigt nära. Ibland pratar man om ett allvetande perspektiv där berättaren i princip är en gud som vet allt som kommer hända och vad alla tycker om det. Och motsatsen är jag-perspektivet där bara huvudpersonen själv kommer till tals och berättar efter vad den upplever. Det finns givetvis nyanser däremellan och det kan också blandas så att jag-perspektivet växlar mellan olika huvudpersoner eller läsaren på annat sätt får följa dem mer eller mindre nära under vissa perioder.

Berättelsen påverkas av vilket perspektiv som väljs, eftersom det kan vara svårt för den allvetande att förmedla intimitet eller för jaget att veta vad som händer samtidigt i en annan del av världen. Det går också att ändra berättelsen genom att välja en annan huvudperson än den som är mitt i händelsernas centrum. Bara för att en berättelse handlar om en viss person betyder det inte att den är mest intressant att följa. Kanske finns det någon annan i dess närhet som har insyn i huvudpersonens liv men som själv har ett annat synsätt eller insikt i vad som händer.

Genom att välja "rätt" perspektiv för berättelsen blir det lättare att fånga läsarens intresse. Och genom att göra ett medvetet val kan du förhoppningsvis undvika att hamna i det stereotypa.

Varför vill du berätta?

Om du inte bryr dig om historien eller karaktärerna, varför skulle då någon bry sig om att ta del av din berättelse?

Du behöver ha någon slags känsla för ditt "varför" eftersom det tenderar att läcka in i sättet du berättar. Men dessutom hjälper ett "varför" dig att navigera i alla val kring hur du ska berätta, och för att faktiskt sätta dig ner och få ur dig berättelsen. Du måste inte drivas av något storslaget. Alla berättelser behöver inte vara sedelärande eller menade att förändra världen. Det räcker att du vill underhålla, eller kanske bara skriva av dig.

I någon mån handlar berättelser ofta om att konfronteras med sig själv. Det kan vara positivt genom att du genom berättelsen formulerar en längtan eller drömmar du själv inte visste att du hade. Det kan vara utvecklande genom att egna fördomar kommer på skam och du lär dig nya saker. Men det kan också vara riktigt obehagligt och tungt att upptäcka nya mörka sidor hos dig själv när du beskriver mänsklighetens mer monstruösa sidor och inser att du kan göra det obegripliga greppbart. Eller så kan det vara konfrontationen med den mentala konditionen som krävs för att dag ut och dag in orka förflytta dig in i berättelsen och ta den från tomt ark till färdig bok. Oavsett hur processen ser ut, finns det stora möjligheter att upptäcka dig själv. Försök att alltid ta tillvara på det, och vända det till något som gör berättelsen lite vassare än om du tagit den enklare vägen och duckat undan demonerna.

Disposition

En berättelse behöver inte vara kronologisk men den behöver vara begriplig. Det är okej att hoppa fram och tillbaka i både tid och rum eller mellan personer, men om du spelar pingpong kan du inte använda studsboll. Det måste gå att följa med i vändningarna och hoppen ska tillföra något till berättelsen.

Tänk på dispositionen både i hur du flyttar läsarens blick när du beskriver en person eller en plats och i hur du flyttar läsaren genom varje scen som för berättelsen framåt. På samma sätt som backspeglarna finns för att hjälpa dig hålla koll på fordonets placering, är dispostionen din hjälp att hålla koll på varje moments placering i berättelsen. Och precis som när du sätter dig i ett fordon förväntar vi oss att berättelsen ska ta oss någonstans. Det krävs alltså att berättelsen leder till någon slags utveckling eller förändring.

Det finns givetvis döda vinklar och det är okej att använda dem för att slippa fastna i sida upp och sida ner av beskrivande text, men var försiktig med att stoppa viktiga saker där. Det är få som kommer undan med att berättarjaget var mördaren eller att det visar sig när zombierna knackar på att det hela tiden stod en hagelbrakare under fönstret.

En aspekt av dispositionen är plotthål. Ett plotthål är när läsaren förväntar sig autobahn men får grusväg för att alla gått hem och någon glömt att sätta ut varningsskyltarna. Det kan vara mindre irritationsmoment som att författaren glömt hur en karaktär ser ut eller bytt namn på någon och missat att ändra överallt. Eller så kan det vara större saker som att hela berättelsen kretsar kring den här enda prylen men när det väl kommer till kritan har författaren tappat bort den. Eller att berättelsen bryter mot sina egna regler. Om huvudpersonen är en botanisk expert kan den rimligen inte låta sig luras av att någon har limmat ihop en maskros med en rödbeta.

Och håll koll på vad som händer runt huvudpersonerna. Det är inte ovanligt att det i berättelser förekommer att ett sentimentalt ögonblick eller något jävligt tragiskt avslutas med att personen ler för sig själv*. Ta gärna (fast egentligen är det inte en vädjan utan en order) för vana att emellanåt ta ett steg tillbaka och se det hela framför dig. Om den dödes bäste vän plötsligt skulle börja flina för sig själv framme vid kistan skulle församlingen troligen börja skruva på sig och vilja dra fort som fan snarare än nicka förstående och mumla sinsemellan att det är fint att de roliga minnena lever vidare. Det skulle inte göra det mindre creepy om personen tittar upp i de församlades ansikten, finner sig, och börjar gråta hejdlöst. Kyparn, en krama-dig-själv-tröja till honnörsbordet, tack!

*"Ler för sig själv" är egenligen inget bra exempel. Vad det i typ 99,99 % av fallen egentligen betyder är att författaren kom på något (kanske inte ens relaterat till just det här stycket) som hen är jäkligt nöjd med. I ungefär 0,005 % av fallen kan det vara befogat att personen ler för sig själv. Resterande 0,005 % är bara felmarginal.

Kill your darlings

Ja, du hade en jättecool idé. Ja, vi älskar alla den här drömmige karaktären. Ja, det där var typ den bästa meningen som någon någonsin formulerat i hela universum och JA!, den där vändningen var så snygg att hela världens konståkningselit gråter än. Men det passar inte in i just den här berättelsen. Bara stryk det.

Du kan gärna ha ett helt döda darlings dokument som fungerar som någon slags gravplats eller väntrum, om du vill. Men du får inte behålla något som du märker egentligen inte funkar bara för att du är snudd på förälskad i dig själv för att ha kommit på det. Inget är så bra att det ensamt får förstöra resten.

Vad kan du lära dig av dagjobbet?

Det är förstås möjligt att ditt dagjobb är alldeles särskilt lämpligt som inspiration för en hel bokserie, men finns det något annat i ditt arbete som kan vara till hjälp för att berätta?

Jag är en sån där kontorsråtta under vardagar mellan 9-5 (nåja, inte exakt, men ändå). När jag stänger ner för dagen försöker jag att ta så lite som möjligt av jobbet med mig hem, men några saker är ändå till nytta även i nattjobbet som författare.

Först och främst: få det gjort. Det kan vara mer eller mindre motigt, men ingen kommer komma och göra något av jobben åt mig, så vill jag att det blir klart är det bara att göra det.

Och få fram det jag vill ha sagt på ett så klart och tydligt sätt som möjligt. Stoppa inte in sådant som inte hör hemma i berättelsen, men utelämna heller inte något viktigt. Försök inte att lura läsaren utan var ärlig som berättare.

Berätta gärna vilka lärdomar du tar med dig in i skrivbubblan från ditt dag(eller natt)jobb!

Barbie och självkänslan

Det är sällan jag går på bio, men igår såg jag Barbie-filmen. Jag gick dit med älsklingen, men utan förväntningar, även om jag sett trailern, klipp, intervjuer och reaktioner. De var för osammanhängande för att ge en vettig bild av vad som väntade, och ärligt talat hade jag nog aldrig kunnat förbereda mig på det här senaste dygnets emotionella tornado.

Salongen var inte fullpackad, men ett antal främmande människor i olika åldrar och faser i livet trängdes ihop på några få rader. Under filmens gång hördes spridda skratt och snyftningar, men det var definitvt vid ett tillfälle alla i salongen började böla samtidigt.

Jag har sedan tidigare sett att flera har kallat filmen för ytlig och plastig. Personligen tycker jag inte att en Barbie-film ska gå för mycket på djupet, det behöver vara plastigt för att upprätthålla illusionen av dockor, särskilt när det är en spelfilm, för hur vi än klär upp dem är det inte dockorna som skaffar sig livserfarenhet genom leken, det är människan bakom.

Så det som golvade mig var att vad filmen saknar i djup tog den igen i omfattning, och det var därför det blev så mäktigt att det fanns något som så starkt berörde oss alla.

Och på grund av vidden, snurrar alla intryck fortfarande i huvudet. Som att hälla ut hela samlingen av accessoarer för att hitta det där enda örhänget, men istället hitta den där ringen som hörde till den andra dockan och de där skorna bästisen ville låna förra veckan, och ...

Igår kväll sa jag att jag inte hade velat ändra någonting med filmen, men ändå är det en sak som stör:

att Barbie skulle ha gett flickor skeva kroppsideal.

Som om flickor inte skulle se hur skiftande verklighetens kvinnor ser ut, som om flickor inte skulle förstå skillnaden mellan lek och verklighet. Konstigt att ingen förfasats över alla flickor som vuxit upp med My Little Pony utan att drabbas av ångest över att inte ha blivit kentaurer. Och att pojkar inte behövde skyddas på samma sätt från skeva bilder av kroppar när de lekte med muskelberg till actiondockor, Turtles eller slanka gjutna soldatgubbar.

Märkligt också att flickor tydligen klarade sig undan skeva kroppsideal när de fortfarande lekte med sina babydockor, trots att de dockorna med tiden utvecklade både osannolika hårsvall och talskivor. Ändå har jag aldrig hört någon oroa sig över att nyblivna mammor ska bli besvikna när de ställs inför verklighetens skrynkliga lilla hjälplösa knyte och att vi måste få mer verklighetstrogna babydockor med märken efter sugklocka eller segerhuva.

Så, kanske det inte är dockan som ligger bakom det skeva?

Kanske fanns idealen till och med före Barbie?

Är inte historien faktiskt full av skeva skönhetsideal?

Det är trots allt inte dockan som har lett utvecklingen, hon har bara hängt med. Även om en del dockor mötts av mer ramaskri än andra, har Barbie egentligen bara sparkat upp en enda dörr som inte redan var öppen: att dockor för flickor inte måste vara barn.

Barbie var inte vår enda leksak, men hon var annorlunda, eftersom med henne gick det att leka en hel berättelse (till skillnad från kudden under tröjan och först därefter själva dockan) och genom henne kunde man få ett helt liv. Genom att "vara" Barbie kunde en pälsmössa bli en skinnsoffa och sovrummet en hel stad, men medan hon var kroppen var du ansiktet, rösten, tankarna och känslorna.

Genom Barbie får flickor verktyg att leka vuxna i miniatyr, och utforska vilka de är, vill vara eller kan bli. Självständigt. Inte bara som någons mamma (och i många fall fru).

Att säga att Barbie ger flickor skeva kroppsideal är därför ett sätt att säga att flickor, när de ställs inför oändliga möjligheter, väljer att leka "fel". Det går förstås att leka mamma-pappa-barn i Barbie-landet, men det finns ingen sådan inbygd begränsning, utan leken kan lika gärna bli vad som helst. För att leksaken i sig öppnar för att leka utifrån kroppsligt och mentalt självbestämmande. (Till skillnad från att du inte kan säga att du ska leka med en babydocka och samtidigt säga att du i leken inte vill ha barn.)

Genom att då i svepande ordalag anklaga Barbie för att ge skeva kroppsideal, tas leken ifrån flickorna och flyttar in den i hora- och madonna-komplexet. Det behöver inte ens förklaras, det räcker att titta på dockan för att fatta att det finns något omoraliskt över henne och poteniellt förfall i flickebarnens framtid. Flickan kanske inte förstår oron, men allteftersom hon växer upp kommer bilden klarna och känslan av frihet garanterat att falna. 

För Barbie handlar om att drömma sig bort, inte återskapa verkligheten. Det är därför det blir platt att introducera en Barbie i rullstol snarare än att göra en Barbie som trots rullstolen är astronaut eller åtmisntone paralympisk mästare i fäktning.

Även om Barbie i en lek kan vara en utarbetad ensamstående fyrabarnsmamma med ett oöverstigligt berg av räkningar att betala, vill ingen ha dockan som "ser ut" så (hur det nu skulle yttra sig, för bara att anta att hon skulle se ut på ett visst sätt, säger en del om var de skeva idealen verkligen kommer ifrån). Men själva leken/drömmen/sagan slutar inte där, det är där den börjar.

Det häftiga med att leka med Barbie är vad som kommer sedan. Det roliga med Barbie är inte att byta om hundra gånger och "ha allt", utan vem är hon i den här historien och vilka andra kommer hon att dela den med?

Barbie är utan tvekan vacker, men hon är också ett tydligt exempel på att det alltid kommer att dyka upp ett ännu vackrare exemplar. Och det är okej. Livet är ingen skönhetstävling och det är inte bara utseendet som avgör vilken som är favoriten. Det är minst lika viktigt att det finns någonting i just den här dockan som påminner dig om din egen skönhet (missförstå mig rätt, representation har definitivt betydelse!), och det är minnena från lekarna med just den här dockan och de historier ni skapat, ensam bakom stängda dörrar eller tillsammans med dina vänner, som knyter bandet mellan Barbie och människa.

Och om det är något alla som lekt med Barbie tidigt fått lära sig är det att det spelar ingen roll hur vacker eller perfekt någon ser ut, det kommer ändå alltid finnas kläder som bara inte går att få på. Och då pratar vi ändå om en garderob som var gjord för henne. (Alltså, allvarligt, låt den få sjunka in ett ögonblick eller två ...)

Det som därför skaver i mig mest efter att ha sett Barbie, är att i filmen levererades repliken av en ung tjej. Det som gör så ont med det är hur lätt det är att falla för den enkla "sanningen", att det är Barbies fel hur vi som flicka/kvinna ser på oss själva och göra den till vår. Uppgivenheten ligger i att vi inte kommit längre än så, när det egentligen är hur vi som människor ser på, pratar om och bemöter varandra som sätter de djupaste spåren och såren.

Istället för att säga att Barbie gett oss skeva skönhetsideal kan vi säga att Barbie lärt oss den viktigaste livserfarenheten av alla; att alla människor är vackra på utsidan, så vi kan strunta i att leta efter vem som är "den vackraste" och istället fokusera på vad vi har gemensamt så vi kan skriva historia tillsammans.

Skrivarcirkel - Those who can, do; those who can't, teach

Eller kanske behövs det egentligen lite av båda för att få ihop sin skrivarsäck?

Oavsett så kommer jag i sommar att planera för en skrivarcirkel som ska pågå under två år (med sommar- och juluppehåll) och som är menad för dagjobbskollegorna. Men jag kan förstås inte låta bli att dela med mig av innehållet för varje tillfälle här på bloggen. På det sättet får jag ju två cirklar för en!

Vi kör igång någon gång i augusti och jag kommer att lägga upp på bloggen i samband med våra träffar.

Hoppas att du vill vara med och dela dina tankar och erfarenheter kring skrivandets våndor och glädjefnatt!

Bokrea i butiken

Eftersom mina böcker Gådstomtens döttrar respektive Den el-ändiga sagan och Den sjuka sagan tidigare har getts ut genom Andra Världar, och jag numera har både nytt förlag och namn, har jag valt att ha en liten utförsäljning. Priset i Midnight Inks butik är därför 50 kronor/styck, plus porto.

Gårdstomtens döttrar är en relationsroman som utspelar sig i Göteborg, en lördag i februari. Det är en mental berg-och-dalbana där läsaren får följa med tomtesystrarna Jasmine och Isabella, som ska hjälpa sin barndomsvän Vera med flytten från en del av Gårda till en annan. Vad som börjar som en dag i goda vänners lag, utvecklas snart till ett rent helvete. 

Den el-ändiga sagan är den första delen i min barn- och ungdomsserie Den där sagan som utspelar sig i Hultsfred. Hela världen drabbas av ett mystiskt strömavbrott och syskonen Hektor och Adora dras in i kampen om elen. Men kommer de att kunna rädda världen?

I den andra delen Den sjuka sagan dyker det upp små trähästar på oväntade ställen, och det vackra hantverket är oemotståndligt. Men plötsligt ställs världen inför en ny katastrof: kaffet tar slut!

Gårdstomtens döttrar

Sent i går kväll gick min nya bok Gårdstomtens döttrar äntligen i väg till tryckeriet!

På ytan är systrarna Skog som vilka 25-åriga kvinnor som helst. Kanske lite kortare och mycket katigare än genomsnittet. Och få kan förstå att det var så viktigt för dem att flytta ut på Hisingen.

Som den förstfödda förväntas Jasmine rätta in sig i ledet av Gårdatomtarnas traditioner för att en dag axla ansvaret som familjens överhuvud. Kanske skulle det ha varit lättare att acceptera om hon inte förbannats med födelsemärken som gjort henne skrämmande lik det hatade Skogsrået. Kanske hade hon funnit sig i sitt öde om hon inte fått smak för friheten i människornas värld. Och kanske hade släkten i sin tur kunnat hantera att hon var ung och vild om hon inte gett sig i lag med gamla fiender.

För en tomte på gränsen till utstött finns det egentligen bara en sak kvar att göra – att hitta en människa. Så när Jasmine möter Mattias borde allt ha varit enkelt …

Fantastik i Göteborg under 28 september - 1 oktober 2017

Bokmässan i Göteborg närmar sig med stormsteg och med den finns förstås möjlighet att vältra sig i Fantastik i dagarna fyra!

Inne på Bokmässan kommer förra årets Fantastikgränd att återuppstå. Den kommer att ligga på samma ställe som förra året, i A-hallen vilket innebär att det är enklast att komma dit via entré 1 eller 2. Vill du tjuvkika in redan nu är du välkommen till Facebooksidan där det finns presentationer av utställare och författare, boktips och bilder från förra året. Välkommen!

Dessutom kommer jag och flera andra av Fantasikgrändens författare att inta scenen på Stadsbiblioteket.

På fredagen 29 september kl. 18.00-19.00 kommer jag att moderera ett författarsamtal mellan Anna Arvidsson och Henrik Fexeus om deras urban fantasy-böcker för unga.

På lördagen 30 september kl. 10.30-11.00 kommer jag fortsätta moderera men denna gång i en panel om politiken i fantastiken gästad av Pernilla Lindgren, Anna Jokobsson och Marcus Olausson.

Direkt efter oss intas scenen kl. 11.00-11.30 av panelen om fantastik för unga gästad av Lisa Rodebrand, Gabriella Kjeilen, Annah Nozlin och Eva Holmquist.

Vet du om något mer fantastikrelaterat som händer under den här tiden? Tipsa gärna i en kommentar!

Book review: Astrum by Faramond Frie

"A poetic adventure in the spirit of Jules Verne and HG Wells. Narrated by the adventurer, Harry Lovat who, tired of brooding over a lost love, throws himself into the middle of a conflict between warriors, mystics, robots, rich industrialists and dragons! Want to know more? Join him at the Savoy for a splendid evening of tea and biscuits as he recalls the events that followed his involvement in a conflict that shaped the world."

Confession time
Truth to be told, the first ever printed copies of this book have been residing in my personal library waiting to be picked up by Mr. Frie himself at the Swedish Sci Fi Convention KonTur 2017 in Uppsala a couple of weeks ago. This said, I did not cheat and only started to read my copy after having it signed and returning home.

But anyone who believe that I am biased in my review is of course welcome to skip right down to the paragraph of "What does my inner publisher have to say?" because it never shows any mercy with anyone.

Who should read Astrum?
Well, first of all you should read Astrum if you're into steampunk fantasy and/or adventures of warriors. But Astrum is also a lot more than action and dragons; taking on the massive issues of 'what's right or wrong' - who's 'they' and who's 'us'.

But Astrum is also the perfect book if you're looking for something different; a new kind of reading experience. And I believe that this story goes well with someone who enjoys using their imagination while reading and picks up on the smallest grind of inspiration to do so.

Reviewing
The back of Astrum is almost like a poster inviting the reader to this one man show by Harry Lovat at the Savoy, and the reader is truly in for an evening of storytelling (tea is optional but nice). Astrum is at times a dialogue with the reader and as such it is truly welcoming (which is quite an achievement!).

And as the evening turns into night (or at least a late evening), Harry Lovat takes his listener/reader along for this adventure presented as poems from the perspective of all the carachters, unfolding the dramatical events back in (mainly) the 1890s . And there is a hint of Shakespear to it, though unlike A Midsummer Night's Dream it will all make sense.

And I truly enjoyed the way Faramond Frie uses a light hand to touche the hearts of his characters
thus allowing them to show us who they really are, not wasting words on unnecessary descriptions of bodies, hair or faces. Faramond Frie manages to make it all about the inside, and I for one am delighted to be deceived by prejudice as Harry Lovat reveals the truth of events.

What does my inner publisher have to say?
Well, first of all I do admire the bold approach to the genre and telling the story in this particular way. It does demand the attention of its reader and that is new compared to the trend of being too explicit; and therefore I am intrigued.

And I am not let down. Astrum pulls me in from the beginning and holds its grip to the end. Harry Lovat hosts the evening like a professional and it does feel like this is a story he has told before in similar ways. The only thing interfering with that illusion is the occacional waffling that does suggest that maybe there is still more whiskey than tea in Lovat's cup. However, the parts where the reader is adressed directly are alltogether very well executed.

Faramond Frie also does a great job in showing the characters' actions, reactions and emotions. To me that says a lot more about them and who they want to be, than any ordinary description would. I find myself really appreciating this format where there's no room for anything unnecessary. (Although, I clearly don't apply it myself writing this review. Moahaha!) Still, there is one person that I would have liked to know more about, someone who at first appears to be very important in the course of events but instead is forgotten.

And, this is of course a totally different matter, after all, you don't always have to agree with everything you read to still be able to enjoy a good book when you find one, but I will adress it anyway; I don't always agree with the characters. And I especially find the main female characters to be way too gentle and kind to a certain someone. I know that the reactions I object to are common, but it's not the way they are described that annoys me as much as the fact that women in general do a lot of this when we really need to stop encourage that kind of behaviour! It's really not helping anyone! (Ladies, we are NOT responsible for other people's (read men's) feelings just because we happen to be born as girls!) And this someone, to me, is just creepy.

But what about the story in itself? What happened to the promise of adventure and dragons?
Of course it's all there! There are dragons and there is fighting and action and people even die (that's no spoiler! what else would you expect when there are warriors in the story? that they'd all just hug it out?), but what's more important than the events themselves is why these things happened, if there could have been another way, and how the characters are affected by all of it. I would even say that the real adventure in Astrum takes place in the minds of the characters, while the action is more of a backdrop (that said, there are a great many stunts in there as well).

And so the big question; would I have recommeded this book to be published by Andra Världar?
Yes, I would. And while discussing the script with my partners, my only suggestion to Faramond Frie would be to slip Harry Lovat a glass of water every now and again to lessen the effects of that spiked tea. And maybe he would even be able to tell us some more about how that forgotten someone fits into the picture.

Hurry up and get your own copy!
You can order Astrum here or here. And there is also a rumour (all right, I made it up because I know that it will happen) saying that you can get your own signed copy in Fantastikgränden at the Gothenburg bookfair Bokmässan 2017.

Andra Världar 2016

Nu börjar det verkligen kännas att det drar ihop sig till Andra Världar 2016 ...!

Och det är med en blandning av sorg och lättnad vi har bestämt oss för att det här blir sista gången vi arrangerar bokmässan. Det går inte att beskriva hur mycket den har betytt för oss som varit med så här långt: samarbeten med andra i samma situation och många nya vänner som fått följa med i livet långt efter att borden plockats ihop - och vi hoppas förstås att den här sista gången ska kunna betyda lika mycket för ännu fler. För det är något magiskt i den där närheten som uppstår när utställare och besökare verkligen kan uppleva fantastiken tillsammans.

Tipsa gärna om du vet någon som skulle kunna passa in bland utställarna - eller som du tror skulle trivas med att botanisera bland borden som besökare!

Även om vi återigen kan avliva myten om att det saknas fantastikförfattare som skriver på svenska med tanke på att vår lista över folk att bjuda in som potentiella utställare så här långt har över 140 namn (och den växer hela tiden) vill vi gärna veta vem/vilka just du skulle vilja träffa på plats!

När vi får en stund över delar vi mer än gärna med oss av författarskap att upptäcka men just nu fokuserar vi på dem som tackar ja. ;)

Vi lägger upp små miniintervjuer allteftersom vi får svar på frågorna vi skickat ut så håll gärna koll på evenemangssidan.

Och för den som vill ta en titt bakom kulisserna kan vi viska om all den febrila aktivitet som pågår just nu ...

Så, det här är alltså fjärde året vi arrangerar bokmässan Andra Världar och vid det här laget borde vi vara något av veteraner. Men vi fortsätter traditionen att utmana oss själva under devisen "varför göra det lätt när man kan krångla till det?". Tidigare år har vi lagt de sista fem månaderna före eventet på att planera lokalen, leta utställare, sätta ihop programmet, bjuda in gäster och besökare, marknadsföring och presskontakter. I år har vi lagt lite lök på laxen, grädde på moset, sten på börda och helt enkelt skaffat oss lite merarbete:

• Vi bestämde oss för att lägga Andra Världar 2016 i Mora.
  För att även om vi liksom de flesta av våra kontakter bor i de södra delarna av landet så hoppas vi att läget den här gången ska vara mer inbjudande även för författare, illustratörer, förläggare, speltillverkare och andra nördar från fler delar av landet.
• Vi valde lördagen den 15 oktober - ett datum mitt emellan Bokmässan i Göteborg och Halloween för att det är ungefär då vi (och alla andra som varit i Göteborg) lyckats återhämta oss från trötthet och mässförkylningar samtidigt som det fortfarande är lite för tidigt att börja dekorera huset med pumpor. Och vem vill inte ha lite nya böcker att kura ihop sig med när hösten kommer krypande?
• Vi lovade att få klart Mikael Strömbergs nya bok "Sattyg" före september. Det är en spännande skräcksaga om systrarna Minna och Sanna som tillbringar sommaren ute på en skärgårdsö. Boken vänder sig till läsare i åldern från 9-12 år och bjuder på övernaturliga inslag hämtade från folktron. (Det lyckades, och den finns att förhandsbeställa här i den nyöppnade webbshoppen.)
• Vi lanserade den nya webbshoppen. Vår datanörd har lagt ner ett fantastiskt arbete på att bygga hyllplan och dekor i den fina butiken. Just nu går det bara att beställa pappersböcker men vi kommer att utöka sortimentet med våra e- och ljudböcker så snart vi hinner.
• Vi lovade att få klart Pernilla Lindgrens tredje bok "Alvhilda - Sökandet". Den här punkten är fortfarande under arbete, men vi håller tummar och tår för att det inte ska vara för sent ännu. Vi vet att det finns många som väntar på att äntligen få reda på vilka Alvhilda och Ragnvald är och vad som hände med Steven. Det här är så stort och underbart att vi knappt kan beskriva det! Pernilla har jobbat med den här trilogin i sex år och nu har hon alltså lagt sista tangenttrycket på det här projektet. Grattis!!!
• Vi har arbetat minst heltid med annat. Det här är första året vi har behövt förhålla oss till att vi alla tre jobbar med helt andra saker samtidigt. Det har visserligen gjort att det har blivit mindre tid till förberedelser och svårare att få ihop planeringsmöten men det har samtidigt gjort det möjligt för oss att vara lite vildare i programmet.
  Så vi bjöd in Håkan "Nordman" Hemlin som hedersgäst.

Eftersom jag lyssnade på Nordman under nästan varje vaken minut medan jag skrev skogspartierna i "Och hon gav sig inte." måste jag därför bara få ta tillfället i akt att säga:

Yaaay! HÅKAN HEMLIN KOMMER TILL ANDRA VÄRLDAR!

Andra Världars 4-års dag!

I dag är det fyra år sedan jag postade det första hemlighetsfulla Facebook-inlägget om vad som skulle komma att involvera en hel massa fantastikförfattare genom åren:

tror att jag har fått en skitbra idé men behöver kolla att det finns en lokal för det innan jag börjar headhunta mina författarkollegor. #spricker av iver!

Men som för så mycket annat som behöver tid på sig att mogna och växa till något större, började det med ett frö. Så, hur kan fröet till en fantastikbokmässa se ut?

Jo, som på bilden här ovanför. Det är helt enkelt en bok.

Kanske var det tur att jag debuterade med just den här boken - "Och hon gav sig inte." i stället för en bok med en titel som "En dag när vi störtat" (samarbetet med kusin som fortfarande väntar på att realiseras). För den här boktiteln har många gånger fått fungera som ledord när det verkat som att planerna på en "egen" bokmässa skulle sluta som en avlägsen dröm.

Fast jag lyckades!
Det blev en fantastikbokmässa till slut. Tillsammans med mina minions har vi byggt upp en mötesplats som faktiskt gjort skillnad i fantastik-Sverige. Och året därpå följdes den av ännu en bokmässa - något större än den första. Och den i sin tur av ännu en och nu blir det en fjärde bokmässa den 15e oktober i Mora. Vi hoppas förstås att den ska kunna bli den största av dem alla!

I dag är det fyra år sedan fröet planterades och nu är vi ännu en gång mitt uppe i planeringen. Men den här gången är det annorlunda eftersom det blir den sista bokmässan vi arrangerar. Inte för att vi ger oss, utan för att vi har fått nya frön vi behöver fokusera på för att bygga nya drömmar.

Vi vill växa för att ge ännu fler fantastikförfattare möjligheten att träffats och knyta kontakter för framtida samarbeten, njuta av ett forum att sälja sina böcker till en genuint nyfiken läsekrets och få inspiration att fortsätta skapa och drömma. Vi vill erbjuda läsarna en plats att hitta de där pärlorna som drunknar i nätbokhandlarnas forsande utbud och boklådornas undanskuffande trängsel. Vi vill skapa ett rum för samtal och skratt där det omöjliga blir möjligt och verkligheten sagolik.

Kort sagt vill vi öppna dörrarna för att bjuda med just dig till Andra Världar!

Världsbokdagen

På sätt och vis har jag gett upp hoppet om att hinna läsa ikapp bokhögarna som tornar upp sig runt mig. Men så här på Världsbokdagen hade det ju inte varit helt otrevligt att krypa upp i soffan för en liten smygtitt.

Så blev det inte.

Den ursprungliga planen var att avsluta det tredje manuset som ska göras färdigt för tryckeriet innan sommaren, men så blev det inte heller. Jag började läsa men kom inte mycket längre än några sidor innan den där otäcka känslan kom krypande. Inte så mycket från berättelsen, eftersom jag redan vet hur den slutar, men från att det var något annat jag måste göra först.

En annan sorts bokslut tvingade mig att släppa dokumentet och ge mig på Skatteverkets hemsida i stället. Det var, som för så många andra människor där ute, inget kärt återseende. Och då har jag ändå en examen i skatterätt. Och jag har inget emot konceptet att betala skatt eller att redovisa årets upp- och nedgångar. Men det är något som känns fel när det ska vara så in i Norden svårt att göra rätt för sig!

Vore det inte bättre att göra ett system där det är så enkelt att deklarera att folk är beredda att göra det bara för att det är skoj? Vad skulle hända med statens finanser om folk i stället för att börja kallsvettas när påsen med årets deklarationspapper dök väntade vid brevlådan, redo att kasta sig över den? Tänk om det till och med gick att göra som ett dataspel av det. Typ, en variant av Super Mario som tar sig fram igenom korridorerna på SKV och bekämpar skatteflykt på jakt efter avdrag.

Jag kunde i alla fall inte hitta den funktionen i år. Tyvärr.

I stället hittade jag en massa blanketter som försatte mig i en inte alltför skojig loop där jag efter att ha fyllt i och sparat den ena fick börja om med den andra och när jag väl kom vidare till den tredje blanketten efter alldeles för lång tid, så hade det blivit dubbelt nånstans. Men det var givetvis inte bara att ta bort dubbletten, eller att göra en anteckning om att bara så ni vet så är det fel här, utan den där lilla jäkla summan måste letas fram på något annat sätt. Förmodligen i någon av de tidigare blanketterna men det är ju inte där det syns om något kommer att bli fel i senare led när allting ser ut som det ska tidigare.

Det var då jag gav upp.

Precis som jag alltid gjorde på den sista labyrintbanan när jag spelade Super Mario Bros 1. Men det var i alla fall roligare fram till dess.