Det kan vara svårt att sätta fingret på vad vi tycker om med en berättelse. Kanske är det språket, miljön, historien som sådan eller en karaktär vi sympatiserar med. Kanske helheten. Och att berättelsen kom till oss just när vi var mottagliga för den.
Ibland kan det vara lättare att vara en renodlad kritiker och tycka illa om allt med berättelsen. Men ändå inte kunna formulera vad det är som gör berättelsen dålig. Det kan vara berättarstilen, genren, handlingen, karaktärerna eller i värsta fall att läsaren bara var på fel humör.
Så, låt oss tillsammans försöka bena ut vad som gör en berättelse dålig!
För om vi inte har klart för oss vad det är som gör att berättelse inte funkar, blir det också svårare att upptäcka och reda ut alla fnurror på de röda trådarna i den egna berättelsen.
Format
När jag läste till sjuksköterska skrev jag en gång en inlämningsuppgift på rim. Det var inte meningen, men vi skulle skriva två sidor om vad-det-nu-var och halvvägs in hade det bara råkat bli så. Och då kunde jag ju inte sluta. Men låt mig bara säga att om det händer dig, redigera om så fort som möjligt!
Hur som helst, poängen är att mottagaren kommer att ha vissa förväntingar på berättelsen beroende på om det ska bli en diktsamling, roman, novell, ljudbok, chattroman, teater, serietidning, radioteater eller vad det nu kan vara. Det är en sak att vara lekfull, men om du är det utanför berättelsens ramverk riskerar du att få en panel lärare som sitter och fnyser åt dig och sedan får du göra om.
Okej, kanske inte.
Men om du skickar in en berättelse i fel format till ett förlag eller ett produktionsbolag riskerar du att det hamnar oläst i skräpkorgen.
Genre
En genre är som berättelsens etikett, du får gärna utforma din egen, men du måste leverera enligt vad du lovar. Skriver du en psykologisk thriller, deckare, romance eller science fiction finns det vissa strukturer eller teman som bör respekteras. Om du inte redan har fått kläm på dem genom att du själv är ett fan av genren är det klokt att utbilda dig innan du kastar dig ut i det okända. Tänk så här: om du vill ha sylt på gröten vill du inte råka hälla ut en burk inlagd gurka över frukosten bara för att det står äppelmos på etiketten. En läsare kan alltså bli väldigt avigt inställd om du inte levererar någorlunda inom förväntningarna.
Men kanske kan du servera gröten med jordgubbsmos eller krydda äppelmoset på ditt eget sätt och få till en succé med hint av saffran eller lingon, eller kanske en skvätt cognac.
Här vill jag också passa på att flagga för min egen favoritgenre, som läsare och författare: fantastiken. Det är egentligen ett paraplybegrepp som täcker in fantasy, skräck, science fiction, magisk realism och den typen av genrer. Men det magiska med genren är just lösgodiskonceptet där det går att blanda både inom och utom subgenrena. Vad sägs till exempel om en historisk deckare i ett victorianskt samhälle där kontakt med månbaser är vardagsmat? Jag vet inte om just den boken är utgiven ännu, men det skulle inte förvåna mig.
Språk
Okej, det här kommer bli ett långt stycke. Jag ber om ursäkt för att jag inte beklagar det.
Det kan tyckas självklart, men bestäm dig först för vilket språk du vill skriva på och håll dig sedan till det. Det är inget fel i sig att strössla texten med låneord eller citat på andra språk, men skriv inte vissa delar på ett språk och andra delar på något annat. Och välj helst ett språk du behärskar tillräckligt väl för att kunna få fram din berättelse.
Men om du kan fler språk än ett, kan du gärna använda dig av de olika spåkbilderna för att uppfinna nya sätt att betrakta världen genom på det valda språket. Undvik att gå så långt att det blir "svengelska" eller motsvaranade, men använd gärna idiom eller uttryck från ett annat språk som inspiration för att uttrycka dig på ett nytt och oväntat sätt.
Förutom berättarens egen språkliga förmåga måste språket också anpassas efter genren, perspektivet och målgruppen. En berättelse för barn ska inte kännas akademisk och en berättelse för vuxna bör inte kännas barnslig, om det nu inte är meningen för att huvudpersonen är ett barn som vänder sig till den vuxna världen. Men ingen vill ta till sig en berättelse som är förpackad på ett sätt som fördummar. Och det är svårt att ta till sig en berättelse förmedlad i tystnad eller dunkel. Skriv inte krångligare än det behöver vara, och även om du vill berätta allt i minsta detalj måste något lämnas till läsarens fantasi - bara inte så mycket att det blir svårt att hänga med.
Det finns i och för sig inget som hindrar att du skriver på talspråk eller till och med på dialekt, men var medveten om att det kan bli svårläst och kanske till och med stänga ute dem som inte förstår. Det kan förstås finnas en poäng i det, att skapa en berättelse som är tänkt för ett visst "oss". Men vare sig språket är talat eller skrivet, behöver det bli rätt. Är det verkligen så personerna pratar eller är det verkligen så det skrivs? Kan du skillnaderna mellan de/dem/dom och har du koll på skiljetecknen?
En annan viktig språkfråga är överanvändandet av vissa ord och uttryck, somliga kallar det skräpord respektive klyschor. Ett vanligt skräpord är "så", det är till och med så vanligt att det ibland kallas för att "såsa". Du hittar skräporden genom att läsa igenom texten utan dem och komma fram till att de egentligen inte tillförde något. Klychorna är saker folk gör en miljon gånger i böcker, men typ aldrig på riktigt. Det kan vara saker som att se på någonunder lugg, bita sig i läppen eller vakna med ett ryck. Givetvis händer det att sånt inträffar i en berättelse och att det kan vara befogat att ha med det, men testa att formulera det på annat sätt eller använd formuleringarna så sparsmakat det bara går.
Nära sammanflätat med språket är diskussionen om att som berättare "hitta sin egen röst". För egen del skulle jag säga att det absolut finns författare som har hittat den. Det går att redan efter ett par stycken säga att det måste vara den eller den som skrivit detta, för att allt låter mer eller mindre likadant. Om det är något att eftersträva, var så god. Men jag tror att det blir roligare att skriva många berättelser och större personlig utveckling om författaren istället strävar efter att hitta berättelsens röst. Så länge det är du som skriver kommer det ändå finnas en viss ton av dig i rösten, eftersom den oavsett hur mycket tid, kraft, research och möda du lägger ner alltid kommer att begränsas av din förmåga att kliva ut ur dig själv och in i berättelsen. Och rösten påverkas av hur lång tid det tar att skriva, om du tar långa uppehåll eller om du "fuskar" och hoppar fram och tillbaka mellan olika delar av berättelsen.
Perspektiv
En berättelse behöver ha ett eller flera perspektiv, det vill säga en utgångspunkt helt enkelt. Perspektivet ska ge läsaren svar på frågorna vem/vilka engagerar jag mig i och varför ska jag göra det? Det går att berätta utifrån, så att läsaren hela tiden har lite mer kunskap om vad som händer än vad huvudpersonen har, eller också kan perspektivet följa huvudpersonerna riktigt nära. Ibland pratar man om ett allvetande perspektiv där berättaren i princip är en gud som vet allt som kommer hända och vad alla tycker om det. Och motsatsen är jag-perspektivet där bara huvudpersonen själv kommer till tals och berättar efter vad den upplever. Det finns givetvis nyanser däremellan och det kan också blandas så att jag-perspektivet växlar mellan olika huvudpersoner eller läsaren på annat sätt får följa dem mer eller mindre nära under vissa perioder.
Berättelsen påverkas av vilket perspektiv som väljs, eftersom det kan vara svårt för den allvetande att förmedla intimitet eller för jaget att veta vad som händer samtidigt i en annan del av världen. Det går också att ändra berättelsen genom att välja en annan huvudperson än den som är mitt i händelsernas centrum. Bara för att en berättelse handlar om en viss person betyder det inte att den är mest intressant att följa. Kanske finns det någon annan i dess närhet som har insyn i huvudpersonens liv men som själv har ett annat synsätt eller insikt i vad som händer.
Genom att välja "rätt" perspektiv för berättelsen blir det lättare att fånga läsarens intresse. Och genom att göra ett medvetet val kan du förhoppningsvis undvika att hamna i det stereotypa.
Varför vill du berätta?
Om du inte bryr dig om historien eller karaktärerna, varför skulle då någon bry sig om att ta del av din berättelse?
Du behöver ha någon slags känsla för ditt "varför" eftersom det tenderar att läcka in i sättet du berättar. Men dessutom hjälper ett "varför" dig att navigera i alla val kring hur du ska berätta, och för att faktiskt sätta dig ner och få ur dig berättelsen. Du måste inte drivas av något storslaget. Alla berättelser behöver inte vara sedelärande eller menade att förändra världen. Det räcker att du vill underhålla, eller kanske bara skriva av dig.
I någon mån handlar berättelser ofta om att konfronteras med sig själv. Det kan vara positivt genom att du genom berättelsen formulerar en längtan eller drömmar du själv inte visste att du hade. Det kan vara utvecklande genom att egna fördomar kommer på skam och du lär dig nya saker. Men det kan också vara riktigt obehagligt och tungt att upptäcka nya mörka sidor hos dig själv när du beskriver mänsklighetens mer monstruösa sidor och inser att du kan göra det obegripliga greppbart. Eller så kan det vara konfrontationen med den mentala konditionen som krävs för att dag ut och dag in orka förflytta dig in i berättelsen och ta den från tomt ark till färdig bok. Oavsett hur processen ser ut, finns det stora möjligheter att upptäcka dig själv. Försök att alltid ta tillvara på det, och vända det till något som gör berättelsen lite vassare än om du tagit den enklare vägen och duckat undan demonerna.
Disposition
En berättelse behöver inte vara kronologisk men den behöver vara begriplig. Det är okej att hoppa fram och tillbaka i både tid och rum eller mellan personer, men om du spelar pingpong kan du inte använda studsboll. Det måste gå att följa med i vändningarna och hoppen ska tillföra något till berättelsen.
Tänk på dispositionen både i hur du flyttar läsarens blick när du beskriver en person eller en plats och i hur du flyttar läsaren genom varje scen som för berättelsen framåt. På samma sätt som backspeglarna finns för att hjälpa dig hålla koll på fordonets placering, är dispostionen din hjälp att hålla koll på varje moments placering i berättelsen. Och precis som när du sätter dig i ett fordon förväntar vi oss att berättelsen ska ta oss någonstans. Det krävs alltså att berättelsen leder till någon slags utveckling eller förändring.
Det finns givetvis döda vinklar och det är okej att använda dem för att slippa fastna i sida upp och sida ner av beskrivande text, men var försiktig med att stoppa viktiga saker där. Det är få som kommer undan med att berättarjaget var mördaren eller att det visar sig när zombierna knackar på att det hela tiden stod en hagelbrakare under fönstret.
En aspekt av dispositionen är plotthål. Ett plotthål är när läsaren förväntar sig autobahn men får grusväg för att alla gått hem och någon glömt att sätta ut varningsskyltarna. Det kan vara mindre irritationsmoment som att författaren glömt hur en karaktär ser ut eller bytt namn på någon och missat att ändra överallt. Eller så kan det vara större saker som att hela berättelsen kretsar kring den här enda prylen men när det väl kommer till kritan har författaren tappat bort den. Eller att berättelsen bryter mot sina egna regler. Om huvudpersonen är en botanisk expert kan den rimligen inte låta sig luras av att någon har limmat ihop en maskros med en rödbeta.
Och håll koll på vad som händer runt huvudpersonerna. Det är inte ovanligt att det i berättelser förekommer att ett sentimentalt ögonblick eller något jävligt tragiskt avslutas med att personen ler för sig själv*. Ta gärna (fast egentligen är det inte en vädjan utan en order) för vana att emellanåt ta ett steg tillbaka och se det hela framför dig. Om den dödes bäste vän plötsligt skulle börja flina för sig själv framme vid kistan skulle församlingen troligen börja skruva på sig och vilja dra fort som fan snarare än nicka förstående och mumla sinsemellan att det är fint att de roliga minnena lever vidare. Det skulle inte göra det mindre creepy om personen tittar upp i de församlades ansikten, finner sig, och börjar gråta hejdlöst. Kyparn, en krama-dig-själv-tröja till honnörsbordet, tack!
*"Ler för sig själv" är egenligen inget bra exempel. Vad det i typ 99,99 % av fallen egentligen betyder är att författaren kom på något (kanske inte ens relaterat till just det här stycket) som hen är jäkligt nöjd med. I ungefär 0,005 % av fallen kan det vara befogat att personen ler för sig själv. Resterande 0,005 % är bara felmarginal.
Kill your darlings
Ja, du hade en jättecool idé. Ja, vi älskar alla den här drömmige karaktären. Ja, det där var typ den bästa meningen som någon någonsin formulerat i hela universum och JA!, den där vändningen var så snygg att hela världens konståkningselit gråter än. Men det passar inte in i just den här berättelsen. Bara stryk det.
Du kan gärna ha ett helt döda darlings dokument som fungerar som någon slags gravplats eller väntrum, om du vill. Men du får inte behålla något som du märker egentligen inte funkar bara för att du är snudd på förälskad i dig själv för att ha kommit på det. Inget är så bra att det ensamt får förstöra resten.
Vad kan du lära dig av dagjobbet?
Det är förstås möjligt att ditt dagjobb är alldeles särskilt lämpligt som inspiration för en hel bokserie, men finns det något annat i ditt arbete som kan vara till hjälp för att berätta?
Jag är en sån där kontorsråtta under vardagar mellan 9-5 (nåja, inte exakt, men ändå). När jag stänger ner för dagen försöker jag att ta så lite som möjligt av jobbet med mig hem, men några saker är ändå till nytta även i nattjobbet som författare.
Först och främst: få det gjort. Det kan vara mer eller mindre motigt, men ingen kommer komma och göra något av jobben åt mig, så vill jag att det blir klart är det bara att göra det.
Och få fram det jag vill ha sagt på ett så klart och tydligt sätt som möjligt. Stoppa inte in sådant som inte hör hemma i berättelsen, men utelämna heller inte något viktigt. Försök inte att lura läsaren utan var ärlig som berättare.
Berätta gärna vilka lärdomar du tar med dig in i skrivbubblan från ditt dag(eller natt)jobb!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar