På sätt och vis har jag gett upp hoppet om att hinna läsa ikapp bokhögarna som tornar upp sig runt mig. Men så här på Världsbokdagen hade det ju inte varit helt otrevligt att krypa upp i soffan för en liten smygtitt.
Den ursprungliga planen var att avsluta det tredje manuset som ska göras färdigt för tryckeriet innan sommaren, men så blev det inte heller. Jag började läsa men kom inte mycket längre än några sidor innan den där otäcka känslan kom krypande. Inte så mycket från berättelsen, eftersom jag redan vet hur den slutar, men från att det var något annat jag måste göra först.
En annan sorts bokslut tvingade mig att släppa dokumentet och ge mig på Skatteverkets hemsida i stället. Det var, som för så många andra människor där ute, inget kärt återseende. Och då har jag ändå en examen i skatterätt. Och jag har inget emot konceptet att betala skatt eller att redovisa årets upp- och nedgångar. Men det är något som känns fel när det ska vara så in i Norden svårt att göra rätt för sig!
Vore det inte bättre att göra ett system där det är så enkelt att deklarera att folk är beredda att göra det bara för att det är skoj? Vad skulle hända med statens finanser om folk i stället för att börja kallsvettas när påsen med årets deklarationspapper dök väntade vid brevlådan, redo att kasta sig över den? Tänk om det till och med gick att göra som ett dataspel av det. Typ, en variant av Super Mario som tar sig fram igenom korridorerna på SKV och bekämpar skatteflykt på jakt efter avdrag.
Jag kunde i alla fall inte hitta den funktionen i år. Tyvärr.
I stället hittade jag en massa blanketter som försatte mig i en inte alltför skojig loop där jag efter att ha fyllt i och sparat den ena fick börja om med den andra och när jag väl kom vidare till den tredje blanketten efter alldeles för lång tid, så hade det blivit dubbelt nånstans. Men det var givetvis inte bara att ta bort dubbletten, eller att göra en anteckning om att bara så ni vet så är det fel här, utan den där lilla jäkla summan måste letas fram på något annat sätt. Förmodligen i någon av de tidigare blanketterna men det är ju inte där det syns om något kommer att bli fel i senare led när allting ser ut som det ska tidigare.
Det var då jag gav upp.
Precis som jag alltid gjorde på den sista labyrintbanan när jag spelade Super Mario Bros 1. Men det var i alla fall roligare fram till dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar