Barbie och självkänslan

Det är sällan jag går på bio, men igår såg jag Barbie-filmen. Jag gick dit med älsklingen, men utan förväntningar, även om jag sett trailern, klipp, intervjuer och reaktioner. De var för osammanhängande för att ge en vettig bild av vad som väntade, och ärligt talat hade jag nog aldrig kunnat förbereda mig på det här senaste dygnets emotionella tornado.

Salongen var inte fullpackad, men ett antal främmande människor i olika åldrar och faser i livet trängdes ihop på några få rader. Under filmens gång hördes spridda skratt och snyftningar, men det var definitvt vid ett tillfälle alla i salongen började böla samtidigt.

Jag har sedan tidigare sett att flera har kallat filmen för ytlig och plastig. Personligen tycker jag inte att en Barbie-film ska gå för mycket på djupet, det behöver vara plastigt för att upprätthålla illusionen av dockor, särskilt när det är en spelfilm, för hur vi än klär upp dem är det inte dockorna som skaffar sig livserfarenhet genom leken, det är människan bakom.

Så det som golvade mig var att vad filmen saknar i djup tog den igen i omfattning, och det var därför det blev så mäktigt att det fanns något som så starkt berörde oss alla.

Och på grund av vidden, snurrar alla intryck fortfarande i huvudet. Som att hälla ut hela samlingen av accessoarer för att hitta det där enda örhänget, men istället hitta den där ringen som hörde till den andra dockan och de där skorna bästisen ville låna förra veckan, och ...

Igår kväll sa jag att jag inte hade velat ändra någonting med filmen, men ändå är det en sak som stör:

att Barbie skulle ha gett flickor skeva kroppsideal.

Som om flickor inte skulle se hur skiftande verklighetens kvinnor ser ut, som om flickor inte skulle förstå skillnaden mellan lek och verklighet. Konstigt att ingen förfasats över alla flickor som vuxit upp med My Little Pony utan att drabbas av ångest över att inte ha blivit kentaurer. Och att pojkar inte behövde skyddas på samma sätt från skeva bilder av kroppar när de lekte med muskelberg till actiondockor, Turtles eller slanka gjutna soldatgubbar.

Märkligt också att flickor tydligen klarade sig undan skeva kroppsideal när de fortfarande lekte med sina babydockor, trots att de dockorna med tiden utvecklade både osannolika hårsvall och talskivor. Ändå har jag aldrig hört någon oroa sig över att nyblivna mammor ska bli besvikna när de ställs inför verklighetens skrynkliga lilla hjälplösa knyte och att vi måste få mer verklighetstrogna babydockor med märken efter sugklocka eller segerhuva.

Så, kanske det inte är dockan som ligger bakom det skeva?

Kanske fanns idealen till och med före Barbie?

Är inte historien faktiskt full av skeva skönhetsideal?

Det är trots allt inte dockan som har lett utvecklingen, hon har bara hängt med. Även om en del dockor mötts av mer ramaskri än andra, har Barbie egentligen bara sparkat upp en enda dörr som inte redan var öppen: att dockor för flickor inte måste vara barn.

Barbie var inte vår enda leksak, men hon var annorlunda, eftersom med henne gick det att leka en hel berättelse (till skillnad från kudden under tröjan och först därefter själva dockan) och genom henne kunde man få ett helt liv. Genom att "vara" Barbie kunde en pälsmössa bli en skinnsoffa och sovrummet en hel stad, men medan hon var kroppen var du ansiktet, rösten, tankarna och känslorna.

Genom Barbie får flickor verktyg att leka vuxna i miniatyr, och utforska vilka de är, vill vara eller kan bli. Självständigt. Inte bara som någons mamma (och i många fall fru).

Att säga att Barbie ger flickor skeva kroppsideal är därför ett sätt att säga att flickor, när de ställs inför oändliga möjligheter, väljer att leka "fel". Det går förstås att leka mamma-pappa-barn i Barbie-landet, men det finns ingen sådan inbygd begränsning, utan leken kan lika gärna bli vad som helst. För att leksaken i sig öppnar för att leka utifrån kroppsligt och mentalt självbestämmande. (Till skillnad från att du inte kan säga att du ska leka med en babydocka och samtidigt säga att du i leken inte vill ha barn.)

Genom att då i svepande ordalag anklaga Barbie för att ge skeva kroppsideal, tas leken ifrån flickorna och flyttar in den i hora- och madonna-komplexet. Det behöver inte ens förklaras, det räcker att titta på dockan för att fatta att det finns något omoraliskt över henne och poteniellt förfall i flickebarnens framtid. Flickan kanske inte förstår oron, men allteftersom hon växer upp kommer bilden klarna och känslan av frihet garanterat att falna. 

För Barbie handlar om att drömma sig bort, inte återskapa verkligheten. Det är därför det blir platt att introducera en Barbie i rullstol snarare än att göra en Barbie som trots rullstolen är astronaut eller åtmisntone paralympisk mästare i fäktning.

Även om Barbie i en lek kan vara en utarbetad ensamstående fyrabarnsmamma med ett oöverstigligt berg av räkningar att betala, vill ingen ha dockan som "ser ut" så (hur det nu skulle yttra sig, för bara att anta att hon skulle se ut på ett visst sätt, säger en del om var de skeva idealen verkligen kommer ifrån). Men själva leken/drömmen/sagan slutar inte där, det är där den börjar.

Det häftiga med att leka med Barbie är vad som kommer sedan. Det roliga med Barbie är inte att byta om hundra gånger och "ha allt", utan vem är hon i den här historien och vilka andra kommer hon att dela den med?

Barbie är utan tvekan vacker, men hon är också ett tydligt exempel på att det alltid kommer att dyka upp ett ännu vackrare exemplar. Och det är okej. Livet är ingen skönhetstävling och det är inte bara utseendet som avgör vilken som är favoriten. Det är minst lika viktigt att det finns någonting i just den här dockan som påminner dig om din egen skönhet (missförstå mig rätt, representation har definitivt betydelse!), och det är minnena från lekarna med just den här dockan och de historier ni skapat, ensam bakom stängda dörrar eller tillsammans med dina vänner, som knyter bandet mellan Barbie och människa.

Och om det är något alla som lekt med Barbie tidigt fått lära sig är det att det spelar ingen roll hur vacker eller perfekt någon ser ut, det kommer ändå alltid finnas kläder som bara inte går att få på. Och då pratar vi ändå om en garderob som var gjord för henne. (Alltså, allvarligt, låt den få sjunka in ett ögonblick eller två ...)

Det som därför skaver i mig mest efter att ha sett Barbie, är att i filmen levererades repliken av en ung tjej. Det som gör så ont med det är hur lätt det är att falla för den enkla "sanningen", att det är Barbies fel hur vi som flicka/kvinna ser på oss själva och göra den till vår. Uppgivenheten ligger i att vi inte kommit längre än så, när det egentligen är hur vi som människor ser på, pratar om och bemöter varandra som sätter de djupaste spåren och såren.

Istället för att säga att Barbie gett oss skeva skönhetsideal kan vi säga att Barbie lärt oss den viktigaste livserfarenheten av alla; att alla människor är vackra på utsidan, så vi kan strunta i att leta efter vem som är "den vackraste" och istället fokusera på vad vi har gemensamt så vi kan skriva historia tillsammans.