Det är spännande tider just nu, och tyvärr inte på det bra sättet. Världen blir trängre, blekare och allt mer skrämmande. Inte för att det var perfekt förut. Det är det som är så frustrerande med bättre förr-ivrarna. Just deras egen bubbla kanske var enkel och behaglig, men det förutsatte att de var villiga och kapabla att passa in i mallen.
Resten av oss fick fly in i andra världar.
Vi tog de flyktvägar vi hittade, oavsett om de ledde till böcker eller film, serietidningar eller barnprogram. Även om fasta tablåer och begränsade hyllmeter på biblioteken/videouthyrarna gjorde att både mainstream och nördar konsumerade ungefär samma saker var det som att vi hade helt olika upplevelser.
Jag ville så förtvivlat gärna stanna kvar i de där andra världarna att det inte bara känns som att en del av dem för alltid finns kvar i mig, utan också som att även en del av mig för alltid finns kvar i dem. Jag var så närvarande i det jag läste eller tittade på att det verkar otänkbart att jag inte skulle ha lämnat efter mig något fotavtryck eller klotter i stil med "Angua var här".
Men det var ensamt att inte passa in där ute i verkligheten. Ibland så ensamt att det kändes som att jag lika gärna kunde ge upp och försvinna för gott.
Det är inte lika ensamt längre. Utbudet på böcker, filmer, serier och allting annat i fantastikens tecken är så stort att det går inte att hålla reda på allt. Det finns vid det här laget ett antal fantastik communities som lever och frodas, men mycket hålls igång tack vare sociala medier.
Nu ändras förutsättningarna för Facebook och Instagram så att det blir ännu svårare att spräcka bubblor som blåses upp av lögner och förakt. Det är inte konstigt att vi är många som vill markera. Det är inte konstigt att vi är många som bara vill ge upp och försvinna.
Det är finns inga andra ord för det än att det är för jävligt. Det finns ingenting som ursäktar en policy som praktiskt taget uppmuntrar till att posta nedsättande om redan utsatta grupper och det finns reella risker med att hatet får större svängrum och mer spriding.
Men det var aldrig perfekt.
Och vi har aldrig vunnit över någon som inte redan varit mottaglig.
Jag förstår impulsen att vilja stänga ner sitt konto och kanske aldrig återvända, men så tänker jag på den där gamla ensamheten. Hur det skulle vara att hamna där igen. Hur det kanske finns någon som befinner sig där för att den inte hittat sitt fantastik community ännu.
Och jag tänker att vi bara kan hitta den gemenskap vi söker om den finns.
Vi kan bara bekämpa ensamheten tillsammans. Vi kan bara upprätthålla vårt community om vi har möjlighet att hålla kontakten mellan eventen och får infomation om att event kommer att hållas.
Om vi loggar ut nu kanske vi visar att vi tar ställning. Men kommer det verkligen vara nog för att ändra policyn igen? Även om vi loggar ut nu kommer vi inte slippa undan hela skiten, för den är redan överallt. Men risken är att vi också skulle logga ut från den strimma av hopp vi faktiskt har kvar genom att vi i alla fall har varandra och den strimma av hopp vi kan erbjuda den som ännu söker.
Vi kan så klart fortfarande fly in i andra världar, men någonstans måste vi också stanna i verkligheten. Annars finns det snart ingenstans alls att ta vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar