Pernilla och jag lärde känna varandra både yrkesmässigt och privat genom bokmässan Andra Världar och hon medverkar även med en novell i steampunkantologin I varje ångetag, utgiven av Andra Världar.
Handling
Alvhilda är en urban fantasy med inspiration från folktron och gamla sägner.
Alltihop är Henris idé. Och han lyckas få med sig de tre andra; Julie, Steven och Allie, på att de ska åka till Sverige på semester. Till en början är de förstås skeptiska. Varför åka till urskogar och natur när det finns solresor? Men till slut får han som han vill, fast han kanske borde ha varit mer försiktig med vad han önskade sig ...?
Boken är skriven ur den notoriskt logiska och känslobefriade amerikanskan Allies perspektiv. Det är inte det att hon är exceptionellt behärskad och därför kan se rationellt på tillvaron, utan hon är snarare oförmögen att känna någonting alls. Det gör henne inte lätt att leva med och hon är kanske inte alltid den allra mest sympatiska av personer.
Skogen är så långt ifrån Allies egen natur det går att komma och därför är hennes första reaktion på Henris förslag inte särskilt entusiastisk. Ändå är det som att det är någonting djupt inom henne som plötsligt vaknar till liv. Redan ombord på planet börjar märkliga saker att hända och bit för bit börjar hela Allies världsbild att rämna.
Omdöme
Jag gillar idén att låta våra gamla väsen få ett nytt liv och historien är snyggt berättad. Det känns trovärdigt att det ännu lurar någonting djupt inne i folksjälen och att vissa människor står i närmare kontakt med det än andra. Hela berättelsen präglas av en lockande mystik som gör att det både blir oroväckande verkligt och samtidigt inte går att låta bli att längta efter att de där uråldriga krafterna ska kunna slå sig fria.
Ändå blir historien ganska enkelspårig, särskilt "i mitten", när handlingen så att säga nått krönet av bergochdalbanan (för att undvika några spoilers). Det är givetvis inte konstigt att det är ett starkt fokus på Allie och hennes upplevelser i och med att berättelsen är skriven i jag-form, men det blir ändå stundtals lite väl självcentrerat att allt kretsar kring vissa relationer. Det får mig att fundera över om det kanske hade varit bättre om boken varit skriven utifrån tredje person eftersom det kunnat ge en lite mer varierad bild av bifigurerna. Samtidigt är det inget jag vågar uttala mig om med säkerhet eftersom det mycket väl kan vara tanken att uppföljarna ska ge det perspektiv jag saknar.
Även om det alltså finns några sidor som läsblicken gärna hastar förbi är det utan tvekan en bok som är svår att lägga ifrån sig. Det är en fascinerande värld att vistas i och allteftersom mystiken tätnar bara måste jag få veta hur det ska gå!
Jag skulle definitivt rekommendera Alvhilda Uppvaknandet till vuxna läsare som gillar det mystiska och erotiska men kanske framförallt tanken på att våra gamla folktroväsen aldrig riktigt försvann.
Förläggaren har ordet
Om manuset till Alvhilda Uppvaknandet hade skickats in till förlaget skulle det absolut ha hamnat i högen för eventuell utgivning. Förutom att det är en välskriven historia och allt det där som sker runtomkring så är det en spännande inre resa som Allie går igenom.
Och dessutom är jag svag för historier som utspelar sig på flera plan ...
Ändå finns det framförallt en sak som jag skulle ha velat arbeta mer med tillsammans med författaren före en eventuell utgivning: närvaron. Jag är ganska säker på att orsaken till att den stundtals brister är just användandet av en såpass känslomässigt distanserad huvudperson, eftersom det i sig gör att författaren riskerar att tappa närvaron i texten. Här och var uppstår därför känslan av att meningar bara staplas på varandra, om inte till nivån av en hel vägg, så åtminstone som en mur mellan historien och läsaren. Det är ett problem som bland annat uppträder i viss dialog. Den känns helt enkelt lite väl tillrättalagda och samtalets specifika syfte gör att det inte flyter riktigt naturligt. Det förekommer framförallt när dialogen används som ett sätt att förse läsaren med bakgrundsinformation eller som kompensation för att det bara finns ett perspektiv.
Det kanske låter hårt och orättvist men jag får intrycket att författaren (åtminstone undermedvetet) själv anar att det finns sådana passager, men inte riktigt vetat hur de ska avhjälpas. Istället för att skriva om styckena och resolut fånga in läsaren igen har den eventuella koncentrationsstörningen därför kompenserats med upprepningar i texten. Det har skapat ett följdproblem i form av en något vacklande disposition. Här och var sägs alltså saker flera gånger efter varandra medan det på andra ställen "tjatas" om sådant som läsaren egentligen borde veta eftersom det nämndes relativt nyligen. Om författaren hade "samlat" all information som hör ihop (och verkligen låtit både sig själv och huvudpersonen vara närvarande i ögonblicket) istället för att sprida ut den, tror jag att det hade varit lättare att formulera sig på ett sådant sätt att läsaren inte kommer av sig till att börja med. Kort sagt finns det ett visst utrymme för att tajta till texten lite.
Köpställen
Boken finns att beställa hos Adlibris eller Bokus för den som inte har turen att träffa Pernilla själv på någon av de mässor hon åker till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar