Bortklippta scener - Den el-ändiga sagan

Det blev aldrig utrett om det går att åka buss från Lindblomsskolan till Ekeberg där familjen Jansson bor (är det någon som vet är det bara att höra av sig!), så jag bestämde mig för att ta bort bussresan. Den hamnar här istället:



Mamma hämtade Adora efter skolan. Hon hade så bråttom hem för att fråga Hektor om spelet att hon nästan inte hann säga hejdå till sina kompisar. Fjärilarna i magen blev bara fler när det visade sig att mamma inte hade varit hem och hämtat bilen under lunchen. Istället skulle de åka buss!
Mamma och Adora skyndade sig men ändå hann de inte ens fram till hållplatsen innan det började hällregna små iskalla droppar som letade sig in under kläderna. Adora tittade anklagande på sin mamma. Hon mötte flickans blick.
”Nåja”, sa hon klämkäckt. ”Kollektivtrafiken rår väl knappast över vädret, eller hur?”
”Kanske inte”, suckade Adora och kurade ihop sig.
”Hur har det varit i skolan idag?” pratade mamma på och låtsades inte om att maskaran rann över kinderna och lämnade svarta märken på jackan.
”Bra”, muttrade Adora.
De kom in i busskurens skydd, men där stod redan flera andra. Några av dem rökte obesvärat. Det stank.
”Det är faktiskt rökförbud i busskuren”, sa mamma högt med sin värsta mammaröst.
Alla hörde, men ingen reagerade. Särskilt inte de som drog djupa bloss. Mamma blängde på dem i tur och ordning men de lyckades se ut som att de egentligen var någon helt annanstans. Adora tyckte egentligen att mamma var lite pinsam, fast det luktade verkligen illa. Hon andades med små pustar och försökte att luta sig så långt ut det gick utan att bli regnad på.
Bussen var försenad. Mamma stampade otåligt med foten. Adora hjälpte till.
Det hjälpte nog faktiskt för till slut kom bussen! Den var redan full med folk. De fick stå som packade sillar allihop och mamma sa att det verkade som att chauffören var packad, han också. Fast hon förklarade inte vad hon menade. Inte ens när Adora frågade.

                                                             Ω Ω Ω

Mamma och Adora trängde sig förbi de andra för att kunna stiga av bussen. Adora var tyst när de började gå hemåt från hållplatsen. Hon tittade envist i marken och koncentrerade sig på att hitta på ett bra sätt att fråga ut Hektor.
De hann gå en liten bit till, sedan lossnade handtaget på kassen med Hektors skolböcker. Det plaskade när historieboken gjorde sällskap med matteboken och landade i en vattenpöl. Mamma tittade från ena boken till den andra och till kassen innan hon mötte Adoras blick.
”Men för fackförbundet och alla deras representanter och skyddsombud!" svor mamma och stampade ilsket med foten.
Adora bara gapade. Hon hade nog aldrig hört mamma ta i med en så lång ramsa förut. Inte ens pappa gjorde det. Särskilt ofta. Mamma snörvlade till och såg på henne. Hon log försiktigt. Ett leende som växte sig större och större tills det övergick i små fnissningar. De fortsatte växa och till slut stod mamma och asgarvade medan regnvatten och arga tårar rann över kinderna. Det tog en stund innan hon samlade sig och kunde prata igen.
”Näe, gumman", sa hon och blundade hårt för ett ögonblick. ”Vet du vad, Adora? Det här får allt vara sista gången vi åker buss hem.”
Mamma strök henne över kinden och sedan hjälptes de åt att samla ihop böcker och lösblad som försökte blåsa iväg.
”I kväll gör vi varm choklad och scones, tycker jag”, sa mamma när de kryssade hemåt mellan resten av vattenpölarna. "Vi om några har förtjänat det.”