Äras den som äras bör

Idag kom den glada överraskningen att Arne Weise ska göra en ny dokumentär, den här gången tillsammans med Jokum Sommer. För mig som är gammal nog att minnas när det vanligaste var att man hade två, och sedan tre (!), kanaler där tittaren guidades igenom (i princip) alla naturprogram med Arnes trygga stämma och lagom entoniga röst är det här nästan lika stort som att höra talas om Stentavlans återkomst.

För tro det eller ej, men Arne Weise var mycket mer än mysfarbrorn som tände ljuset på julafton. Det kommer alla som ser dokumentären att upptäcka, eftersom den handlar om honom själv. Av artikeln att döma kommer det dock inte att bli något skrytprogram. Men det behövs heller inte. Arne Weise har hyllats förr, inte minst i ett par rader av "Och hon gav sig inte.":

David och Sebbe smög sig fram till paret under viskningar och osubtila pekanden. Mattias himlade med ögonen åt deras obotliga barnslighet. Mina försökte nervöst hålla dem under uppsikt i ögonvrån. De fick absolut inte förstöra den sköra vapenvilan mellan Mattias och henne!

”Människan har i alla tider förlagt parningssäsongen till Alla hjärtans dag”, imiterade David naturprogrammen, slående likt Arne Weise.

”Inför denna korta säsong gör hanen alla förberedelser han kan”, fortsatte Sebbe.

”Vi har här det höga nöjet att bevittna en sådan process.”

Hon borde inte, fick verkligen inte, börja fnissa. Vad hon än gjorde nu var hon tvungen att hålla sig för skratt och se till att inte uppmuntra killarna. Men det var en sån lättnad att slippa vara ensam med Mattias längre. Hon hade velat krama dem bara för att de avbröt de ovälkomna planerna inför kvällen. Det hjälpte inte att hålla emot, fnisset bubblade över och när det väl börjat kunde hon inte sluta skratta. Det slog slint. Hon gled ur hans famn och kippade dubbelvikt efter luft mellan skrattattackerna.